Aftonbladet – 2 december 1846, sida 2

de!, och fienden hade strafflisheten. Ena enda dag hade varit nog för att förvandla 48 års glädje till ett fint gift, som droppvis skulle falla öfver de dagar, hvilka ännu återstodo för honom. På den snabba verkan af detta gift hvilade nu hela hans hopp. Han begärde ju nu icke bältre än att få dö. Raoul gick med vacklande men jemna steg öfver salongen. Lampan, som han bar, satte han ifrån sig på ett bord, och efter att hafva framdrsgit en länstol, kastade han sig ned i den och stödde hufvudet mot sina båda bänder. Medan han satt i denna ställning, råkade hans blick omedvetet att fästa sig på en halföppen biljett, som han dagen förut hade qvarlemnat der, cch hvarvid ipgen, i följd af den oordning som nu herrskade inom det lilla buset i Ingouville, bade fåstat ripgaste uppmärksamhet. Det var den biljetten, hvaruti Edmond de Gastire tillkännagatf sin snart förestående ankomst. Vid åsynen häraf flög en bastig ljusning öfver Raouls ansigte. Det gif: namn, hvilka inverka på oss, liksom välgörande talismaner. Minnet af Edmond, denna milda ljusglimt bland alla tankans mörka skuggor, kom et: flygtigt, ehuru sorgligt leende att spela öfver hans läppar. FH.n tyckte att vänskapen erbjöd sig åt honom, ssom den sista tilflygteu mot förtviflan, ban tyckte att en varm och stadig hand siräckta: emot honom, för att rädda honom från fall Hans själ började vid denna tanka, att mornz sig ur den domning, hbvari den var försäntt och försökte, ehuru svag den var, ati sträcks sin blick in i framtiden.