Aftonbladet – 2 december 1846, sida 2

leligt. — Tviflet bar försvunnit... vissheten återstår. — Det var han! ropade den beklagansvärde mannen, vridande sina Länder. Han hemtade sig några ögonblick, hvsrefter han med nedböjdt hufvud och hängaade armar återtoz: , : — Herre min Gud!... Jag anropade dig om hämd och du har sålunda bört min bön . ..Att begära hämd, är ju att begå ett brott... år ju att bysa en ogudaktig önskan!... Himlafader! Du straffar mig hårdt. j (Forts. följer.) — — —— — — En resande skrifver från S:t Petersburg: Vår resa från Swineminde med ångskeppet Wla-dimir aflopp för oss lyckligt, ehuru enstor o!yckshändelse dervid inträffade. Klockan tre om morgonen, då vi befunno oss åtta mil från Kronstadt, hlefvo vi uppväckta ur sömnen af en ofantlig stöt. Naturligtvis ilade samtlige passegerarne upp på fördäck. Dit anlända; hörde vi skxrik och jemmerrop och sågo flammor uppstiga ur skorstenen. Oron och ångsten var af den art, att alla trodde, att deras sista stund vore kommen. Flera lanternor uppsattes, och nu först sågo vi hvad som förefallit.. Vårt fartyg hade öfverseglat en hollärfäsk tvåmastare, som kommit emot oss med fulla segel, utan lanterna, så att den icke kunnat märkas af matroserna på ångfartyget. Utom några sönderrifna segel kunde man icke se någonting af hela fartyget; tvenne personer på Holländaren hade räddat sig; de öfriga hade omkommit. Vårt fartyg tog endast en obetydligare skada uti fören, genom sammanstötningen. Man utsatte genast räddningsbätarne, i händelse någon olycklig skulle kunna uppfiskas, men alla försök i detta afseende blefvo fruktlösa.