Aftonbladet – 2 december 1846, sida 1

Svär ni mig att aldrig för någon menniska i verlden, eho det vara må, upptäcka hvad som nu emellan oss föreallit ? — S2 det kan man kalla en historia, mumlade Marthe. — Jag gjorde en helig ed att punktligt och till alla delar uppfylla hennes begäran, återtog Etierne, och bon lemnade mig, efter ati först hafva tryckt min hand mycket härdt. At tankspriddhet aflägsnade jag mig åt ett annat håll. Men knappt bade jag kommit ned på kajen, förr än jag får höra ett nödrop... Jag vänder om... jag springer... Ett fruntimmer hade kastat sig i strömmen. Folibopen tränges på bron och jag står midt i folkhopen. Sjömännen täfla i nit ait r.dda och en mängd håtar sätta ut... En halftimma förflyter... nej, man finner ingenting. Den arma qvinnan bade wsrit uppfinningsrik i valet af dödssätt. Det ställe, der hoa kestade sig uti, var ett svalg, som änru aldrig återlemnat sina offer, Det återstod för mig ingenting annat än att samvetsgrannt uppfylla det löfte jag gifvit den oyckliga. Jag gjordo en liten sfkortning i min resetur, så alt jag, isom en månad, anlände sill Havre. Först utförda jag då mitt uppdrag bos harr Mariel — fördömda namn, som sedar gått mig slideles ur rainnet!... derefier skyndade jag i flygande fart till Iogouviile. Men här: stod bedröfiigt till... Mamsell Marthe torde erinra sig det. Hela huset var svartkläd: och vid mitt inträde bär stötte jag på en likkista. Fiu de Maynard hade dött dagen förut — Min Gud! rapade Jules. Och brefvet? ...