Aftonbladet – 30 november 1846, sida 2

för att då tillställas benne. — Herr Daugeville förtrodde mig i morse, att dessa instruktioner blifvit lemnade af familjen de Nivernay — och att... — Nivernay! utropade Marthe, fallande Jules i talet — Nivernay! — så hette den stackars Tru de Maynard som flicka. — Då notarien Dagueville efterträdde Mariel och öfvertog alia den förres affärer, fortfor Jules, åtog han sig ock att i allt noga följa alla gifna föreskrifter. De der papperen hade imediertid ingifvit honom många funderingar. Under loppet af detta samtal hade Etienne Gobert inkommit i rummet. Han ämnade visserligen gå fram till de samtalande personerna, men då ban fick höra namnet Mariel uttalas, stannade han vid dörren, som om han varit petrificerad. Med en häftig åtbörd förde han han: den till fannan och bars ögon, som stirrade och vidgade sig allt mer och mer, tycktes vilja med sina skärpta blickar genomtränga den mörka rymd, som skiljde bonom från det förflutna. — Men i ala fall — fortfor Marthe, som aldrig fick slut på sina eviga frågor — den der som för aderton år sedan deponerade de der för-kräckliga papperen bos herr Mariel — skulle man ej kunna få rätt på honom? — skulle man ej kunna efterspana honom? Hvem kunde det var.? Etierne hade närmat sig, medan Marthe utta!ade dessa ord. Han böjde sig något, för att kupna smyga sig emellan Marthe och Jules; men just som den förra yttrade: hvem kunde det vara? reste ban sig till sin fulla läng?, vände hufvudet åt höger och verster och svarade med beundransvärd flegma: