Aftonbladet – 30 november 1846, sida 2

gjorde hon som alla andra, hvilka bafva godt hjerta — hon ombytte roll, för att trösta honom. — Fatta mod, sade hor; ni är ung, och man säger att tiden — eburu den vanligen slutar med att döda sina patienter — likväl är den bäste och skickligaste läkaren. Ni kan i alla bändelser gifva er sjelf det vittnesbördet, att ni bandlat ädelt och rättskaffens. Alla menniskor sko!a göra er rättvisa, och om en stor olycka äfven inträffat, bar ni åtminstona den stora tillfredsställelsen, att icke i det ringaste hafva bidracit dertill. — Icke? Ni vet då icke, goda Marthe, yttrade Jules med bedröfvad mine — ni vet då icke till hvad grad ni bedrager er. — Det är jag som är orsaken — f:stän mot min vilja orsaken — ja Lelt och hållet den materiela orsaken till allt hvad som tilldragit sig här i om tjugofyra timmar. — Store Gud! hvad är det ni säger? — Mirkte ni icke att jag, då jag i går afton kom för att taga afsked af Hortense, bar en pappersrulle under 2rmen? — Jo — och en temligen tjock rulle till och med. — Nå väll — det ver just efter undersokningen af dessa papper, som Raoul slog upp med giftermilet. — Hvad innebålla de då? — Det har herr Daugeville a!drig vetat. De bade, för ungefär aderton år sedan blifvit, jag vet icke al hvem, deponerade tos herr Mariel, notarien D:ugevilles företrädare, så förseglade som de nu voro. Man hade anbållit att papperen skulle, orörda, förvaras der till den dag, då mamsell Hortense var firdig att gifta sig,