Aftonbladet – 30 november 1846, sida 2

2 sätt. — Hvilken menniskas lif kunde väl hafva mera ljus och mindre hemliga omständigheter än Hortenses? Lingt ifrån att fiona den ringaste flick på hennes vandel, kunde man ju bkna den vid en af dessa klara källor, hvilka så lugnt framrulia sina vågor, att sjelfva sanden, hvarigenom de rinna, blåaktig återspeglar himlens szur. Var icke buset Maynard så till sägandes ett glashus? — nemligen till sina bandlingar åskådligt för alias blickar. — Jo visserKgen. Jules måste således vända sina misstankar och funderingar åt beit andra båll. Marthe hade stått på !ur. Som Jules hade på förhand meddelat bevne det steg han ämnade taga, var han nu icke förr ensam, än den gamla skyndade in, för att få veta buru företaget lyckats. Hennes bestörtning under den unge mannens berättelse gaf sig luft genom tecken och miner, som penseln skulle itergilva vida bättre än pennan, och hvilkas beskaffenhet läsaren alltör väl kan föreställa sig. De mest motstridiga minspel vexlade på bennes fysionomi, alldeles som tankarna vexlade i hennes själ. Hvad som är säkert, är att den goda gumman nu befann sig inne på romanens område och — för att vara rätt upprigtiga måste vi tlistå, att be nes scepticism, antingen den var verklig eiler tllgjord, v:r dock så ione på den moderna litteraturens irr-ägar, att den hade svårt att leta sig en utväg derifrån. Då Jules hade slutat tala, öfvergick Marthe från minspel tili tal och yttrade återstoden af sin förundran uti intet sägande uttryck och er.formiga utrop. Men då bon märkte att hon derigenom endast ökade yrglingeus smärta,