, Vt KR 0 skulle korsas af herr de Maynards .i. och derma förening, som då syntes er så önskansvård ... — Är nu alldeles omöjlig, afbröt kaptenen strängt. — Omöjlg? Och min kärlek — räknar ni den för ingentirg; min far? — Jag säger dig, att du måste glömma denna kärlek. — Men Hortense är förlorad! — Ni vill då icke att jag skall rädda henne? — Jag vill — jag vill rädda dig från eviga samvet-qval. Hörpå! Det är icke nog att giftermå!er icke kan bli a, utan du måste gesast begifva dig härifrån. Redan i morgon miste både du och jag vara bor:a — du på vägen till Paris och jag ute på vida hafvet. ... Var då öfvertygad att jag ledes, icke af nyck, icke af egen vilja, utan af en oböjlig ödets lag. Att qvsarstadna här i huset, skulle för mig vara detsamma som döden — och: dig kan jag icke lemna ensam här. Hvad Hortense beträffar, kan du vara lugn; hennes framtid skall bastämdt bli betryggad, oc! jag svär dig heligt, det agn ej skall få skäl att beklaga sig öfver min glömda. Jules bestörtning var så stor, a.t ban lät sin far gå ut ur rummet, utan att ban ens tänkte på att gvarhålla honom, och han åtnöjde sig med att, vid det han bortgick, följa honom endast med blicken — men med en blick af förvåcing och häpnad. Rabuls oförväntade,dättvunna samtycke förekom imedlertid den unge mannen lika besynnerligt som Edmoads vägran, och det ena syntes honom lika litet naturcligt, som det anda. Snart började ban begå den orä tvisan, alt på Hortense allena kasta skulden för allt detta, som han ej vidare förmådde utgrunda. Men knappast hade han hyst en sådan tanka, förrän den följdes af sjelfförebråelser. Nu började ban grubbla på ett helt olika