af en så vigtig affir, sade han. Du borde, framför allt annat, Vara säker på Hortenses samtycke och... — Jag tror, afbröt bonom herr de Maynard med my cket saktmod, jag tror att vi, i stället att förebrå Jules derna hans skyndsamhbet, snarare köra tacka borom derföre. För min del skall jag sItid hålla hoaom räkning för denna ädla brådska. Hortense — jag gör mig en heder, likasom en pligt af att åbzropa det, inför hvilken som hbelst — Hortense är i alla afseenden värd en sådan ren tillgifvenhet och det är ex helig ingifvelse ban har fått att vilja rycka den arma, oskyldiga flickan undan en olycka, som hon icke rår för och hvars följder det vore ovärdigt af mig att låta henne erfara. Hvad hennes genkärlek angår, hvaröfver du tycks oroa dig, skall den visst icke dröja att väckas, om dea också icke nu fiunes. Jules och Hortense hafva länge känt hvarandra. Båda äro unga. Han älskar henne. Hvem vet om Hortense, då hon samtyckte att b:i min maka, icke snarare gÅf vika för en öm vänskap: än för en verklig kärleks känslor? — Silunda betraktadt, skall detta äktenskap säkerligen bli lyckligare än det först tillämnade, och måhända skall den dag komma då hon lyckönskar sig att... Raouls röst försvagades vid dessa ord, Denna uppoff.ing förfårade honom. Hans hjerta ville brista och tårarae ville störia ur hans ögon. I nedlertid gjorde han våld på sig sjelf och återtog med mera fasthet i tonen: — Räkna på mig, Jules. Det steg du tagit, efter hvad som nyligen tilldragit sig, vittnar om en stor själ ocå hvad som ännu är bättre, om ett godt bjerta. Du förtjenar att bli lycklig, och j:g hoppas... — Men... invände Edmond iter. — Hvarföre, sade Raoul med låg röst och i det han drog kaptenen afsides, — hvarföre vill du då att det skall vara flera olyckliga på en