Aftonbladet – 28 november 1846, sida 1

ETT OMÖJLIGT GIFTERMÅL. ) AF MOLE-GENTILHOMME. Raoul var icke länge allena. Nattens långa timmar hade bos Hortense bringat ett fast och raskt beslut till mognad. Att icke bemöda sig om sanningens utforskande, det hade ju varit att frivilligt underkasta sig en oupphärlig dödsångest ... bättre var då att få veta allt på en gång, äfven med fara att ögonblickligen dö at sorg. Hon ville icke förb!ifva sålunda bunden under det aldrarystigaste -f alla tvifvel och, så till sägandes, insnärjd b!s vecken af detta ohyggliga hemlighetsnät, va med sitt gift marterade henne. Och hvad ondt kunde dessutom härröra af hennes dristighet? E. gång bortstött af Raoul, kuade bon ju än en gång ega styrka att uthärda en ny, kanske vida svårare pröfning. — Uppoffringen är ju den egentliga sfer, der körlekens heroism trifves, och Hortenses kärlek var så helig, så ren, så fullkomligt fri från all persoalig egoism, att det a!drig fallit henne in att skilja tanken på sitt eget öde från tinken på Raouls och att bon med ett ord aldrig tyckte sig beböfva frukta en olycka för sig ensam, emedan det var afgjordt, att hon ej kunde lida för anmat än bonom, i och genom honom. Antagande att Raoul skulle boristöta henne nu, såsom han gjorde aftonen förut, skulle Hortense, det insåg kon, icke fima sig mera förödmjukad nu än då, af denna hans hårdhet. Al:tför tillgifven för att vara stolt, skulle hon åtnöja sig med att fördubbla sin ömhet, sina omsorger och sin sjelfförsakelse. Ty väl förstod bon att Raoul, innan han kunde visa sig hård, orättvis och grym, skulle vara krossad ända intill djupet af sitt bjerta. Hon trodde ej att han skuile vara den förste som kände ) Se A, B. MM 9274, 272, 274, 273 och 276,