Aftonbladet – 28 november 1846, sida 1

det alldeles för mycket, att i väntan bafva nöd-! gats tillbringa en hel natt och en lång morgon. Det var således med mer än synbar otålighet, som han yttrade till Raoal: — Jag är tillreds, min vän, och jag längtar att få höra... — Så hör mig då, inföll Raoul. Igår afton, då jag ännu var döfvad af olyckans oförmodade slag, sade jag dig blott, att Hortense bade af vår notsrie, terr Daugeville, erbållit — och i följd deraf — i mina händer öfverlemnat — papper — som rörde hennes börd och ursprung. — Åtlt jag icke då sade dig mera, var derföre att vreden qväfde min röst, att jag led för mycket för :tt kunna b-klaga mig, och att jag var alldeles utmattad. I dag känner jag mig så vida sansad, att jag kan tala om saken. — För mer än aderton år sedan begal jag mig till Martinique för att taga en ärfd egendom i besittring, men hvilken affir möttestora svårigheter, så att det drog lårgt ut på tiden. — Nå — allt deita vet du, emedan det var just den tiden, hvarifrån vår bekantskap och — i och med detsamma — vår vänskap daterar sig. Men hvad du icke torde veta är, alt några få dagar ef:er min afresa från Havre, firades derstädes en stor fest ombord på Strandfogeln. — En fest!... ombord på Sirandfogela! — upprepade kaptenen mekaniskt. — Var du i Havre då? — Det är icke omöjligt, ty på den tiden kände jag dig icke, och vår bekontskap på Martin que började först några månader sedan. — Jag tror icke — att jag då var i Havre; — det der bar jag slldelss glömt — men fortfar — fortfor, Raoul! — Henriette hade hea sin familj här. Hon begaf sig till den der olycksaliga festen, åtföljd af sin far och sin syster. Natten började skön, lugn, rik på nöjen .... Hvem skulle väl hafva