Aftonbladet – 28 november 1846, sida 1

denna hårdhet, denna orättvisa och denna grymhet — ty väl visste kon att Raoul sjelf skulle känva först och vida bittrare qvalet öfver att så hafva bemött den stackars flickan. Allt hvad Hortense-önskade veta, var-om Raoul-var-olycklig, och hvarföre ban var det. Hennes uteslutande tanke, hennes enda bekymmer, hennes hopp, hennes fruktan — allt koncentrerade sig kring detta enda föremål. Vid åsynen af Raou!, uttryckte hennes arletsdrag ett ömt delt:gande. Han deremot visade i hela sitt väsende en besynnerlig förlägenhet. Kanske skulle man till och med kunnat på hans ansigte läsa en bl.ndning af otilighet öch harm. Men Hortense märkte in: genting eler låtsade ingenting märka. Hon gick emot honom, icke med förebråelsen på lipparne, men med en outömlig skatt afsympathi, af resignation och ädelmodig förlåtelse, Hon var beredd på att utbärda allt. Då hon kom på tvenne stegs afstind irån Raoul, stannade hon, stum och lugn, som om hon, ör att kunna börja sitt tal, hade afvaktat en åtbörd af horom. Åtminstone trodde hon att han skulle yttra något ord. Men han fortfor att tiga och hans blick tycktes med ett slags fasa vända sig ifrån henne. Då förvirrades den arma Ho:tense; alla hennes föresatser att lida och tåla försvunno med en-, och i en bönfallande ställning ropade hon: — Hvad har jsg gjort, Rauul? — hvad är mitt brott? — och hvarföre undandraga mig denna hand, som ännu i iår var hela mitt hopp och hela mitt stöd? En kort tystnad uppstod; sluVigen svarade R:2oul med synbar ansträngning: — Hortense! — gör mig inga frågor. Jag bekänner, att sedan i går hafva händelser timat bär, hvilka kunna förefalla både dig och andra högst besynnerliga; — men förklaringen kan icke — bör ieke komma från mig.