Aftonbladet – 27 november 1846, sida 2

pen godtgör ofta det onda som han nyss har gjort. Tusan plåtar!... det der borde ni veta vida bätte än jeg. Firs det icke, midt under den sorgligaste berättelse och midi på den mest monombhöljda bimmel, någon liten ljusstrimms, som betyder hopp? Kan icke dema lilla i början nistan omäirkliga ljuspunkt vidga sig allt mer och mer, så att vi aila återfå vårt goda lynne? — Åh nej, min bäste herre... vär saken gått så långt, så.... — Ett dåbgt skäl. Eggjern och gift, eburu afskräckande de synas, äro dock icke alideles ohandterliga. Med dem kan man göra en bel hop små öfverenskommelser. Det bänder ju ofta att det första icke når bjertat och att det sednare blifvit taget i för liten dosie. Från den der rystiga dädskampen och till ett fullkomligt tilrisknande är då blott ett steg. — Herr Etieane. ni skal då aldrig lära er att taga någonting allvarsamt. — Jo viset; men jag behöfver icke brådska dermed. Så länge katastrofen ej är fullkomligt färd g, så länge de döda ej äro begrafsa, pistår jag att ingenting är farligt. Också kan jag, i trots af allt hvad ni nyss hear berättat, icke finna, det ju alltsammans ej slutligen kan vändas i glädje. — För Guds skull, berr Etienhe, tala icke om glidje! Se der... nu går herr Maynard ut ur sitt rum för försia gången i dag.... Ack, bara jag ser honom, känner jag mina ben svigta uzder mig. — Det vissa är, mumlade Godert, skakande på hufvudet, at:,AöFatt vara en brudgum, ser