Aftonbladet – 27 november 1846, sida 2

— Men så fullfölj då, mamsell Martbel... Ni har ett sätt att berätta, som.... — Nå väl, herr Etienne!... föreställ er att han, under ett anfall af raseri, fattade en pistol, betraktade den och rigtade den mot sig sjelf .... Ack, om jag då hade kunnat skrika. så hade jag väckt upp hela buset, och ban skul:e hafva förummit, att jag lurade på honom. Men jag förmådde icke ropa... jag egde icke något mål och mina ögon tillslötos mot min vila. Nör jag åter öppnade dem, låg dena stackars berrn utsträckt på sin säng, liksom en af ansträngning vanmäktig menniska, och vspnet hade falit vr hans bänder.... Eu stund derefter stängdes fönstret för sista gången; ljuset släcktes, och jag förmodar det berr de Maynard gick att lägga sig. oo Tusan!... mumlade Etienne... det der låter ila.... Men mamsell Marthe, är ni då säker på att icke bafva bedragit er?... Mången kan af ett sandkorn göra ett berg. Ar ni riktigt viss på att ni icke gjort en blandning af inbillning och verklighet? ... Ni läser så minga romaner, deraf torde ni ha underliga reminiscencer. — Det är ju alt för mycket saker, detta, på en så kort tid. — Ja, utan att nämna det vi ännu icke kommit till slutet, svarade Martbe i en tröstlös toa. — Jag säger er, herr Etienne, att det blir olycka och död till slut på allt detta hör. — Ack, se der eu af mina otrogna, i fråga om lifvets dramer, ropade Etienne läggande armarna i kors. Dock, hör mig, mamsell Mar: tbel... hverföre misströsta? Det oförutsedda kan ofta hafva något godt med sig, och slum