Aftonbladet – 27 november 1846, sida 2

han icke rätt upprymd ut. Dock, det gör icgeuting, mamsell Marthe; låt mig tala med honom, och ni skall få se att han ...-. Men ordet stannade och stelnade på Etiennes läppar. Raoul var så blek, oiyckan hade tillden grad fäöngslat hans panna, att den otvifvelaktige Gobert blef häftigt skakad och börj:de, älven ban, att darra för sin vän. Den arme Reoul, hvars gång liknade en konvaleccents, hvilken nyss kommit upp ur någon långvarig, hisklig sjukdom, gaf Merthe, com smög sig till att borttorka en tår, en åtbörd af välvilja och tacksambet. Derefter gick han att taga Etiennes hand. — Mia vän, sade han, lägg icke på minnet min snäsighet i går. Jag visste icke hvad jag gjorde. Något bör man förlåta den som lider. Och ru ver det som om han icke mera selt hvarken Etienne eller Marthe, ty hon styrde sina steg mot den vanliga platsen, der han plägad2 sitta, och nedsjönk der, försänkt i djup smärtva. Den garala bushållerskan och den muntre vaudevilleförfattaren följde honom med blicken, hvaruti det djupaste deltagand2 stod att läsa. Men då äde troligen besinnade, att deras närvaro kunde störa Rzouls skevbira resignation, gingo de båda på tå ut ur rummet. (Forts. följer.) Rts teananeneme — U:i Wien har en arab biivit böktad och anklsgad fer förfalskning och försämring ef mynt. Denne pissogerare ger nu autoriteterna mycket hufvudbry, ty oaktadt det finnes mycket lärdt folk och deribland utmärkta orientalister i den österrikiska huvudstaden, feller det sig dock svårt att finna någon som talar arabiska och är fullt måktig det arabiska folkspråket.