Aftonbladet – 27 november 1846, sida 1

klarlig svindel, insåg likväl, vid en skymt af förnuft och eftertanka, att han ej kunde hålla ut med denna scea och att den, til hvad pris som helst, måste förändras. Han gick således med darrande steg utför de återstående trappstegen och utsträckande sina armar, liksom för att på förhand anropa de närvarandes medlidande. stammade han med bruten röst: — Förlåten mig... mina vänner... förlåten! ... Ea förfärlig underrättelse kom att pedslå mig, just i det ögonblick då jag trodds mig med säkerhet kunna gå sällheten till möte .. Ni ser hur det står till med mig... jag har ej kunnat hemta mig ännu... Om jag våsade anhålla... Man lät honom icke tala ut. Om en känsloös förvåning målade sig på några få ansigten, så uttryckte dock de flesta ett varmt och vänskapsfullt deltagande. Efter att med blckarne nafva rådfrågat hvarandra, afiägsnade sig alla sästerna. Gamla Marthe, Hortense och Etienne voro le ende som qrzarstannade. När Raoul märkte let, gaf han sina känslor luft och ropade: — Hörden j icke hvad jag sade? ... Skulle cke ni begripa hvad de främmande begzrepo? jer ni icke att jag vill vara allena? ... Gån värifrån!... Uil... bort!... allesammans! Men nu börjades ett af de mest rörande ippräden. Hortense trodde, med den naiva skulden hos den första och sanna kärleken, ullt och fast på sitt vålde öfver Raoul. Om an lider, tönkte kon, så är det jag som bör indra och bistå honom. Hon gjorde således ett tecken åt Marthe och