Aftonbladet – 27 november 1846, sida 1

VINET Sann SNR nn Etienne, att de skulle hålla sig på något af stånd, men sjelf gick hon och ställde sig mid emot Raoul och sökte att med ett sorgligt lju! småleende bevisa den rättighet hon trodde si ba att få dela hans smärta. Detta den unga flickans ofrivilliga känslout brott tycktes Raoul i början viija besvara mer en lika rörelse, och han gick ett steg emo henne. Men det var utin tvifvel mot han: vilja, och liksom hade han ångrat att han glöm sig ända derhän att småle mot henne, som ännv för en timma sedan var hans lifs hopp, bans sjäs ljus, aflägsaade han sg nu ifrån henne och vände bort ansigtet med en åtbörd af fasa. Hor:tense viss:e icke ens om hon lefde. Hon seck bi:klänges, ända till motsatta ändan a! rummet; der stannade hon och böjde pannan, liksom under tyogden a! en ryslig bannstråle Hon var dödsblek och darrade i alla lemmar Hon hade en så hög tanke om Raouls ädelmod och rättskänsla, att hon så när inbillat sig, de! ho, sig sjelf ovetande, gjort sig skyldig till något stort brott. Så många stötar pi en gång hade b.utit hennes kraft; det skymlade för hennes ögon, hel: hennes kropp skälfde af nervrossa, och det var i hög tid hon fann Marthes utbredda famn att luta sig emot. Sjelfve Etienne nödgades nu meadgi:va, att lit detta började bli allt mer besynnerligt och livarsamt. Äfven han ilade till den arma fliczans bistånd och hjelp!e Marthe att bära henne n i sitt rum, der de lade benne på sängen, lek och utan tecken till lif, . Raoul bibehöll under mer än en halftimmas id en tystnad, som blott då och då afbröts af