Aftonbladet – 25 november 1846, sida 2

gifvit namn af verklig väv. Midt usder dej glädje jag nu erfar, var det min enda sorg at nödgas sakna Edmond. Jag har aldrig sagt di det, min bästa Hortense, och det emedan ja; sökte bedraga mig sjelf med den falska öfver tygelsen, att jag dock icke saknade honom til denva grad. Men... ser du... depne vin frånvaro på en dag, sådan som morgondagen hide för oss båda varit af elak betydelse. Allt under det Hortense låtsade höra p Raous ord, sökte hon bana sig en väg genon ingångarna af alla de oroliga tavkar, som 11 bopade sig omkrag henne. Hon tänkte på Juless beslut att resa, på den sorg, som denn: oförmodade resa skulle förorsaka hans far, oc! henzes inbillning visade henne redan den till ämnade festen tördunklad af en hop skuggor hviska ej kunde båda något godt. Men son bon ej åt Raoul ville meddela denna fruktan hvilken skulle förgifta hela hans glädje, svarad bon leende: oo— Denna lilla anstrykning af vidskepels förvånar mig alldeles icke hos dig, min bäst Raoul ... ty det är icke vänskap du hyser fö kapten de Gastire — det är afgudadyrkan Och det kan cekså förklaras. Du har ju sag mig att han på Martinique räddade ditt lif? Detta uttalades i denna ansträngda ton ocl med denna ila dolda förlägenhet, som äro sä kra kännetecken till att tankarne äro på anna håll upptag.sa. Men Raoul märkte ingenting utan lät sig hänföras af nöjet att tala om Ed mond; ett ämne, hvars ådra var, så till sågan des, outtömlig. — Ja, min goda Horterse, sade han; då dv