Aftonbladet – 25 november 1846, sida 1

vudstaden en plats, dylik med den jag innehar bör. Redan i afton lemnar jag Havre. Hortense försökte ännu en gång afråda Jules från detta hastiga beslut, mea han stod fast deruti, och snart utbytte de båds, Ika upprörda, han af saknid, ton af me2dlilande, et sorgligt farväl. Detta möte gjorde Hortene mycket nedstämd. Hennes hjerta lel af Jaless lidanden. Hon hade önskat att hennes söllhet, ren och lysande rom en middagsstrå!e, hade egt makt att skingra ala moln cch afrorka alla tårar. En tanke plågade henne, cch förgäfves sökte hon befria s:g derifrån. Huru kom det till att bennes tillgifvenhet för Raoul icke upptog he!a hennes sgjil, utan kunde lemna rum för en främmande känsla? Låg ieke derutien besynrerig motsäge!se? Om det var utom alt tvifvel ätt hon älskade Raoul, så var det deremot ganska påtagligt, att hon djupt bedrövade sig öfver Jules bortresa, och att med honom hade ett oskattbart och oundgängligt vittne tili hennes lycka försvunnit. Hortenses hufvud böjle sig sorglist under tyngden af dessa känslor. Mensa knappt hade en half timma förflutit, förrän postklockan vid parken klingade på ett eget sätt, som med stort buller tillkännagaf herr Maynards återkomst. Hortense sprang genast att möra konom. Hvilken ledsnad, bvilken smärta flyr icke vid anblicken af det ä!skade föremålet? Horerses ansigte strålade. Sjelfva Raoul Syntes helt glad, och derna glädjekänsla förlänsde ett utseende af öppenhet och !flighet åt bans an