Aftonbladet – 25 november 1846, sida 1

duka under derför. Seder mitt lidandes hem lighet. Herr Maynard älsker er, och om jag stannade qvar, skulle jag frukta att glömma det han är min välgörare. Det är derföre ja; reser. Ni älskar honom, ni, och om jag såg er, leende och utsmyckad, gå till altaret, sku!lt jag frukta att fatta hat till er... D.t är der före jag skyndar att resa. — Således . .. sade Hortense med blyghet således vill ni icke ens vänta t.lis i morgon! — Vänta!... hvad!... för att midt för min: ögon se fullbordandet af den olycka, bvarpi blotta tinken är färdig att döda mig? ... Ack Hortense, ni kunde aldrig hafva yttrat något som till den grad kommit mig att känna hurt fullkomligt främmande jag är för er... Lik giltigheten qväfver hos er ända till sista gni stan af deltzgande... Ni vill icke ens gifv mig en enda timmas förskoning från dessa qv:l — Jules! Hortense kunde icke uttala ett ord mers Detta den unge mannexs sista ord innehäll s mycken bitterhet och hårdhet, att hennes bjert sammanspressades dervid. Bilder från förflutn dagar kommo oombedda att framställa sig fö hennes minne. Hon erinrade sig de så hastig förs unna barndomsiren, då Jules, com bot var ett par år äldre än bon, deltog i alla hen nes nöjen, så väl som i alla hennes små be kymm:r. Hon bade aldrig kunnat ana at så gontinog i verlden sku!e kuara rycka en end lärk ur det syskonbaud som förenade henn med barndomsvännen. Sisgen af förvåning oc lalltör upprörd för att uthirda detta slag, hvarp