Aftonbladet – 23 november 1846, sida 2

i staden för att göra några nödvändiga uppköp och han skulle snart vera tillbaka. Det var cåledes nödigt, att med största skyndsamhet ordna den lilla salongen, der ett åntal af vänner skulle samlas på aftonen. — Så mycket att göra — och ingenting vidgjordt ännu! — ropade Gobert med en perorerande å!börd. — Ni har rätt i alla fall, svarade Marthe, suekande. Och när jag betöinker, att det är den fördömda boken som -.-.ack! om jag bara kunde gissa till upplösningev! oo— Den får ni veta efter bröllopet, genmälde Etienne. Tillåt mig imedlertid, att få hjelpa er. Här är fråga om att framställa något på scenen, och det förstår jag mig på. — Låtom oss börja med salongen, om ni behagar. och sedan sluta med det hör rummet. — Hv2d? — wropade den goda gumman hö. st förvånad — ni skulle samtycka — ni — en herre från Paris! — Hvarföre icke? Och ut:n att ge Martte iågon längre tid au förundra sig, drog Etienne henne med sig till nista rum. Hortense intog ånyo samma plats vid fnstret, der vi funno henne vid början 2f denna scen; men så snart hon blef allena, lägrade sig ett mon af corgsentet på hennes vackra an sigte och man skulle till och med kunnat siga att den stråle, som nyss lifvade hennes bleka drag, höastigt slocknade. Utan ivifvel bade kennes tanke, som nyss va: rit fängslad eller förströdd, begagnat första ö gonblick ;f enslighet, för att intränga i framti den; och man hade fullt skäl till den förmo dan, att det skådespel, hvarpå hennes blick nt få tade sig, meddelade åt hela hennes varelsc denna dolda oro, som låg och slumrade på dju pet a alla hennes vackra drömmar. Det ver ock, i sanning, en herrlig syn, som nu tedde sig för hennes ögon. Huset, der den händelse vi hålla på att be skrifva, tilldrog sig, och hvilket hus nu mer icke fianes qvar, var ett af då vackraste oc! smakullaste och hörde till klassen af dessa be hagsjuka boningar — om man så får uttryck: