Aftonbladet – 23 november 1846, sida 1

Så snart denna affär var uppgjord, synte: fru de Maynard betydligt lugnare, och hennes hy klarnade allt mer och mer. Hela dager var hoa bättre än vanligt, oc) när läkaren om aftonen stod vid hennes hufvudgärd, tills hor insomnade, tyckte han sig finna att andedrägten var jemnare och lättare. Detta blef en natt nästan uan tårar. Man trodde att Henriette möjligen skulle kunna tillfriskna. Det var ej första gången som khärleken trott på underverk. Men ack! morgoner bortblåste nattens drömmar! Raoul närmade sig till sin makas säng, i det ban hörde ett af dessa klagoljud, som på en gång innebära en bön och ett afsked. Han luade sig öfver henne... Hon var redan kall... (medlertid egde hon ännu styrka att med en nervös tryckning qvarhålla hans band och att framstamma några meningar. Hon talade om sin far, mumlade sin systers namn och anbefallte ännu en gång den lilla Hortense åt Raouls omsorger. Han ville svara, men hon hörde bonom icke... Ena timma derefter, då tjenstpersonalen fick intränga i likrummet, låg Henriettes hufvud rätt upp på örngottskudden och hennes ansigte utvisade intet tecken till 1ågon plågsam förvridning. Man skulle, då man såg hennes hvita ansigte, hensae3 haliöppna ögon och sammanknäppta händer, kunnat säga att döden triffat henne uader det hon såg upp åt himlen och gjorde sin bön. Alla dessa händelser innefattades i de få ord, som Hortense hade uttalat. Men en tidrymd at aderton år minsker, på ett förundransvärdt sätt, optikens verkan, och Marthe hade kommit till den ålder, då minnets ögon icke se på så långt håll. Olyckan alstrar nästan lika mycken glömska, som lyckan åstadkommer otacksamhet. Den ofvannämnda olyckliga tidpunkten framställde sig således för den gamla hushållerskans