Aftonbladet – 21 november 1846, sida 2

det tilltog deck verkligen. I hvarje ögonblick gaf, det allt mer och mer skingrade, mörkret rum för en af de nya strålarne. Snart kom den yttre glansen, den inre klarheten att blekna och Strandfågeln syntes, under en stund, liksom insvept i hvirflar af silfverdimma och guldstoit. Det var graunt. Bifallsrop höjdes från alla kanter; man bhurrade, man skrek bravo!... En matros, som var utom sig af förtjusnivg, jemförde denna magiska syn med anblicken af ett fartyg, som brinner upp på hafvet. Eburu lättsinnig sjömannens anmärkning var, väckte den en och annan betrsktelse. Snart lopp ordet eldsvåda bland hopen... Docxz — hvilken dårskap! Såg mean icke allt framgent den animerade balens luftiga figurer afteckna sig på det genomskinliga tältet? Vore väl dansens hviflar mindre snibba, musikens toner mindre lifliga? Man darside...man dansade oafbru!et. Plötsligt böjdes deck ett klagande utrop och så väl rörelse som toner stannade. Matrosen bade sagt sant — elden var lös om bord. Då började ett jimmerfullt uppträde. Männerna sprungo omkring som tokar cch tycktes icke veta hvad de borde företagas; fruntimren kastade sig på knä och sammanknäppte händerna — och öfver denna bedrifliga tafla hördes ett slags sorl, ett doft, uthållande, caflitligt buler, som tycktes till himlen uppbära aila de olyckliges nödrop. Alla båtar, som voro i det stånd att dekunde bära, utsattes från hamnen under friska årtag. Men hvad förmår väl menniskokraft mot skyndsamheten af det rarande elementet? Iaom en minut bade elden sträckt sina förhärjande armar kring bela fartyget. Hvar... på hvilken punkt skulle man intränga i den brinnande lågan? — Breda, bli flammor stodo som skyltvakter på alla de kanter, der man skulle