Aftonbladet – 21 november 1846, sida 1

straff.d och dygden belönad, erhåller brote bär all slags tillfredsställelse och framging. N bör först veta att...-. Vi skola icke följa Marthe i de mörka ir:sångarne af en mycket för omständlig berättelse, öfve:flidande på gift, dolkstyng, enleveringar, rån och förräderi. Hon hade dessutom grupperat sina personager på ett så högst besynnerligt sätt, att man skulle kunnat svärja på det man såg dem inträngda i något hål, dit de väl kunnat komma in, men hvarifrån de omöjligen kunde komma ut. Ett af de två: endera var ronanen mycket invecklad, eller ock brydde den goda qvinnan sig föga om att vpp2bålla sig vid ana!yser. Vare Lärmed huru som he!st. Hortense visade mycken god vilja i att höra på och dref till oc med sin böflighet ända derhön, att hon låtsade förstå hvad som sades. Mean snart blefvo intrigens trådar alliför mycket hoptrasstade, och Moartbe, som rördes ända till tårar, syntes så löjligt förtroHad af sin berättelse, att Hortense hade medl dande med henne och ropade, hejdande hecne midi! uti en soyftning: — Om det så är, goda Marthe, hvarföre ortsätter du då denna !äsning? Om jag vore i ditt ställe, så bortkastade jag den otäcka boken och ville aldrig mer höra talas om den — Ni har måbända rätt, mumlade den beskedliga qvinnan med, förströdd min och utar att synas fästa mycken vigt vid svarets innehåll. Snart hade hon dock samlat sina tankar och återtog med ett utbrott af bedröfvel e: — Jag borde lägga bort boken; men jag kan det icke... nej, jag kan det icke. och det är just det zom kostar på mig.... Hvad rår jag väl derför? Jag förmir icke sluta midt i berättelsen .... Ibland känner jag att jag mår ilia deraf, och jag skulle gerna, alltför gerna kasta boken ifrån mig. Deck — det är omöjligt, ty hvarken handen eller ögonen vi!ja lyda.