skulle vara och förblifva lika så många gåtor för läsaren, om vi icke gjorde oss den wödan att förkara dem. Aderton år voro verkligen förflutna, sedan herr Raoul Maynard, son till en af de rikaste skeppsklarerare i Havre och nyligen git med mademoiselle de Nivernay, plötsligen blef kallad till Martinique, och det i och för affirer, hvilka voro af den natur, att ingen annan än ban sjelf kunde reglera dem. Denna oundgängliga nödvändighet hade öfverraskat de unga makarne midt under de första äktenskap dagarnes sällhetsrus. Skilsmessan var grym och tusende tårar götos vid afskedet. Var det aning... eller var det blott och bart svaghet? Inogen är i stånd att siga det. Imedlertid är det säkert att Raoul, skakad af sin unga makas förtviflan, var högst nedstämd oc2 bedröfvad, då han afligmnade sig från franska kusten. En månad ungefär hade förflutit sedan hans afresa, då en ovanlig och anmärkningsvärd rörelse egde rum blend Havres rika befolkning. Man sku!le, nemligen följande dagen, fira en af dessa ärofulla högtidsdagar, som i sjöstäderna föreviga minnet af en fred!ig industribragd eller af en sjödrabbning, vunnen emot fienden; och Strandfågelns trenne master, som skulle bjelpa till att förherrliga festen, dånade sam bist under arbetarnes hammarslag. Aldrig hade någon föreslagen bal väckt så mycken täflan, sporrat så mycken egenkärlek och till den grad Jagt uppfianingsförmågan på sträckbänk. Öfverallt t:lade man om den anade herrligbeten af detta slags artiga tornering, der all stadens fåfänga stimde möte med all dess behagcsjuka. Imedlertid var mycken anledning till fruktan att en stjerna skulle fattas i detta lysande Paradr. Herr dejMaynards frånvaro skulle, enligt all sannolikhet, afhålla bans unga sköna fru från detta nöje, då han icke var tillstädes, fir att deruti deltaga. En deputation, vald bland den sköna