Aftonbladet – 21 november 1846, sida 1

Jag säger till mig sjelf: låt mig läsa ännu en titen sida... och så går det, sida efter sida, tills jag kommer till slutet af volymen. — Och, tö. klara mig det, um mamsell kan. Läsningen gör nig sjuk... och ändå roar den mig. — Nå, hvad är det då du b2klagar dig öfver? — Öfver ingenting, mamsell. Jag är endast ond på mig derföre, att jag ej kan besegra min egen vilja, och att jag tar alldeles för alivarsamt alla dessa inbillningens uppfinningar, hvilka oftast sakna både rim och räson.... Ty, om man ätt betraktar saken, så måste man väl fråga om vi någonsin, i det Lif, hvaruti vi le!va, s2 exempel på sådana hiskliga brott och sådana förfärliga motgångar. OM jag nu bara går till mig sjel!, så måste jag för min enskilda del bekänna att under de fyratio år, som jag varit i tjenst hos den goda familjen Maynard, har jag all id fört det mest stilla, det mest ordentliga lif, och jag kan med golt samvete försäkra att.... — Du tillåter, Marihe, att jag afbryter dig här, på det att jag, så höfligt som möjligt, må kunna erinra dig, att du nu har bra dåligt minne, eller ock med flit afviker från sanningen. — Mamsell... jag kan svära på att...— Svär icke, ty då skulle jag få ett fasligt besvär med att erinra dig en bop händelser, dem du, vida bättre än jag, bör komma ihåg, emedan de tilldragit sig för mer än aderton år zadan och emedan det är af dig, som jag hört dem beskrifvar. Jag tycker att du, utan fara att bedraga dig mycket, kan bland bedröfliga händelser räkna resan till Martiniq 18, som i en så olycklig stund företogs af herr Raoul, Strandfgelns olycka ) och min välsörarinna, den stackars fru Maynards tidiga död. De trenne af Hortense åberopade händelserna ) Strand, ågeln var ett fartyg, staden Havre tillhörigt.