Aftonbladet – 19 november 1846, sida 2

tviflade bro:tslingen vältrade sig. Han had höjt rasande jemmerskri om hjelp, och en sto skara menniskor stod verkligen på en närbe lägen kulle, men ingen vågade, af fruktan fö! Rädigers hotande knektar, att n-lkas vagnen Så snart ynglingen märkte denna gapande mängd höll. han först ett eldigt tal, deruti han kor och kraftigt: skildrade den fängslade bofven: illgerningar och slöt med orden: Våge inger af er vid sitt lif att tillbakahålla min straffande hand; jag vill och miste hämnas på denne djefvul, om ock det skulle kosta mitt eget huf. vud.y.— Nej,, skrek största delen af hopen pvi önska äfven hans bestraffnirg; häng der spetsbofven, han har förtjent det af oss och våra barn, häng den blodhunden, i Guds namn! Nu trädde Rädiger fram till vagnen och ro pade: Skurk, bör du din dom och din galg sång; se, detta ör samma tåg, hvarmed du vällustige blolbund, låtit martera den oskyldig engeln! Merker du nu, högvise domare, hva det betyder: Öga för öga, tand för tand oc att, med samma mått j mäten, skall man oc tillmäta eder? Kom fram, ärelöse niding! Barn resen upp honoml i Då Wittich nu såg sig vara af. alla öfvergif ven, började han bedja och lofvade pastorn ocIl hans dotter all möjlig uppsättgörelse; men då Rä diger stillatgande lade repet om hans hals uppgaf b:n ett sådant rytande, att en del a hopen flyktade derirån, och en annan höjd ett gällt och hem-kt skratt. En tjenare löst härpå hans ben, trå andra lyfte honom u vagnen, och så lät Rädiger släpa honom, oak tadt allt hvad pastorn Johannes Meissner in vände, såsom en r.sande, motsträlvig tjur, ti ett nära stående päronträd, hvars grenar en kom t;extes hafva vuxit för denna kärleks tjenst. En rask knekt uppklättrade deruti oc i nästa ögonblick såg man den af raseri oc ångest ännu alltid rytande Wittich dingla mel