komma, ty Wittich håller honom fängslad der!e Ha, den gudlöse bofven!, ropade Räliger, som genast efterkom den älstades önskan. Den öfriga delen af vägen fortsattes, under lågande försäkringar om evig kärlek å hans, och försakelsens tårar, förhoppningar, fröjd dch vemod å den upprörda Marias sida. Så snart de anlände till slottets port, sprang ynglingen af häster, lyftade den älskade ned, fattade hennes hand och skyndade med henne till der olycklige fadrens fängelse. Man hade nyss återfått denne från en Ing vanmagt, och skakaåride på hufvudet afhörde han det afsända bude:s berättelse; men så srart dörren öppnades och den älsked2 dottren sjelf inträdde, störtade ban, utom sig af glädje, till hennes fötter och, såsom en gång Maria omfamnade den Uppståndpes knän, med det saliga utropet: Rabbuni; så omslöt han nu sitt återuppståndna barn knän, endast med det enda ordet: Maria! — Vi draga dock ett förhänge för denna heliga scen, hvilken icke förr var öfver, än Rädiger frågade den i fröjderårar badande gubben, af hvilken anledning han befann sg i denna förnedrande ställning. Den gam!e berättade honom nu hela förloppet och Mariamåste vidare skildra sin omensklige bödels förfarande, hvilket hon dock gjorde så ekonsamtsom möjligt. Hal ropade Rädiger, skiftande fårg då hon slutat. Västen ett ögonblick, jag kommer strax tillbaka. Men Maria, anande hans förehafvande, fatade hastigt hans hand och ropade: För Guls skull, hvart ämnar ni er? — nJag vill endast gifva mitt folk några b fallningarn, svarade ynglingen med lå:sad köld, och sedam vilja vi genast öfver, ifva denna fasans ort!s Men knappt hade hån på detta sätt kommit ned på slottets gård, der han såg den förärliga pinbänken ännu stå i ett hrn, förr än han med jä ande hämd löste ett tåg och dermed närmade sig vagnen, deruti den fängslade och för