högste Guden, din timma är slagen! — och härvid rigtade han ett krossande hugg mot Wittichs bjessa, men, genom en sin hästs lyckliga vändning, undvek han att daraf träffas, och kallade nu de väpnade bönderna till sitt skydd. De kommo, och Clauz3 Iwing vågade först med en högaffel anfalla den djerfve ynglingen; men i samma ögonblick stänkte hans hjerna på hans kamraters kläder; hvarpå de genast bortkastada sina vapen och, intagne af skräck och fruktan, flyktade till den närbelägna skogen. Då Wittich s:g detta, gaf han sin häst sporrarne och sökte med sitt följe undkomma på vägen till Pudagla. Men då vägen här bildade en smal, några tusen steg lång dam, på begge sidor omsuten af djupa grafvar, så var det genom denna omständighet lätt för Rädigers eftersättande ryttare, att upphinna, fasttaga och, bunden till händer och fötter, framsläpa honom till dera3 herre, hvilken, sedan nu hans stormande vrede, vid anblicken af den älskade, som satt på hans sadelknapp och hvars smär:a lif hans starka arm omslöt, något saktat sig, befallde att kasta den föngsal:de på vagnen och köra efter. — Han red nu långsamt i spetsen för sin trupp, med ena handen styrande den ystra hästen och med den andra leksnde i den sköna flickans Jjusa lockar. Han bad äfven om en kyss, som den från döden befriade tacksamt gaf, men yttrade dervid, rodnande och bygsamt, ödmjukt: pLåt dea vara den förste och siste, nådige herre, och sänd, för att rädda ert rykte och er ära, den arm?, msshandiade och för evigt skymfade flickan, med den gamle fadren, åter till sin byl — Ack, min farb afbröt hon sig här hastigt med ett högt ångestrop (:y bestormad af tusende vexlande känslor, tänkte hon au först åter på bonom), änd, nådige herre, någon af ert folk förut till Pudågla, på det smärtan icke målte döda honom, innan vi 2n