Aftonbladet – 18 november 1846, sida 1

BERNSTENS-HEXAN. ) NOovELL AF WILHELM MEINGOLD. Mer, huru stor blef ej hennes förskräckelse då hon följande morgon, sittande med fadren vid den tarfliga frukosten, såg en vagn, med beväpnade rättsbetjenter hålla utanföre husst och då desse, inkomne i rummet, förevisade den oycklige pastorn en af Wittich Appelman utfärdad skriftlig befallning: att häkta hans för trolidom anklagade dotter och i godo, eller med våld samt fängslad inställa henne på slottet Pudagla. Maria föll härvid, med ett jemmerskri, i vanmakt och den tillintetgjorde fadren stod stum och orörlig, det fasansfulla papperet föl! ur hans darrande hand och dödsblekhet öfverdrog hans ansigte. Sedan han kommit sig något före, ropade ban med outsäglig förtviflan: Hvem al er, äreförgätae skurkar, vågar vidröra mig, eller mitt barn? O skymf, nedrighet och djefvulsk arghet utan like! Gin och sägen er äreförgätne herre, att han icke äger att döma hvarken öfver mig, eller mitt barn, och att endast hans furstliga nåde, hertigen, är min af Gud tillsatte öfverhet och att jag icke högre aktar Wittich Appelman, än den galne hund, som i sitt ra-eri anfaller mig på gatan.n Det fir ni sjelf vppgöra med vår förman, svarade en af de barske karlarne, vi göra endast vår skyldighet, ty att er dotter är en bexa, är klarare än so!er, och sist under förgångna natt hafva icke mindre än fyra vittnen sett benne i umgänge med den lefvande satan (Gud vare oss nådig!) på Streckelberget. Det ljuger du, skändlige skurk! skrek pastorn i högsta vrede och grep eter en stol, för att slunga den på karlen, min dotter har denna ratt icke varit ur husetl, Ack, jol ropade nu Maria, som under ti ) Se A. B. Mm 264, 265 och 267.;