Aftonbladet – 18 november 1846, sida 1

den hemtat sig från sin vsnmakt: jag har varit der! och nu berättade hon frimodigt, ehuru med bittra tårar, allt hvad som tilldragit sig. Den olycklige fadren vred härvid sina händer och då bon slutat, utropade han: Olyckliga barn, hvarföre bar du gjort mig detta? se nu, huru Gud straffar barns olydnad. Ack, jag olycklige far! hvem skall nu tro, att du är oskyldig? Ve mig arme, af Gud öfvergilne man!, Från denna jemmerklagan slet honom rättstjenarnes kalla och känslolösa beställsamhet, och då den olycklige fadren såg, att motstånd bär till intet skulle gagna, beslöt han att eftergifva för den grymma nödvändigheten och utbad sig endast, att få i sitt eget åkdon föra och ledsaga sitt olyckliga barn till Pudagla. Efter många svårigheter blef det ändtligen beviljadt; dock måste hans vagn fara tätt före den andra och hans afsigt att undvika uppseende uppnåddes icke; ty hela byen hade redan församlat sig och alla skreko: Se hexan, der far den gemena trollpackan!, och pekade finger åt henne. Förgälves ropade den tröstlöss fadren: Vid Gud, den allsmäktige, hon är oskyldig, förbarma er öfver er olycklige herde! Är bär ingen, som älskar mig mer? Ack, mina barn! mina barn! Oväsendet fortfor till dess. man lemnat byn och nu besvor den olyckliga Maria fadren, att undertrycka sin vrede emot deras lyckas mördare, för att icke göra, om möjligt, deras fasansfulla öde ännu tröstlösare. Detta Iofvsde han, om möjligt vore, och snart derefter anlinde man till Pudagla, der Wiitich först enskildt i en aflägsen sal emottog de olycklige offren för sin hämnd. Pastorn stadnade stel och orörlig vid hans anblick, under det Maria kastade sig till hans fötter och med bjertskakande ord anropade honom om förb:rmande för sig och fadren. Just derföre att jag har medlidande med din ungdom, svarade den vällustige nidingen,