O, gör mi; icke ännu olyckligare med min gamla fer, än vi redan äro!, ropade, med frambrytande tårar, det arma barnet. Gå, gode berre, och oxatala för ingen hvar eller huru ni träffat mig. Lingesedan hade jag och min far dött af hunger, blodigt förföljda af den omenskliga Wettier, om iexe Gud, som alltid beskyddar oskulden, ledt mina steg till denna enda cch sista källa för vårt uppehälle. Derför? är nödvändigt att förhemliga den; ty fienden till vår lycka och vårt lusn vakar med hundrade ögon. Ännu en gång ber jag: gå, gå! glöm den olyckliga Maria, ;och om hennes tårar kunna beveka er, så förråd icke hemligheten och gif icke henne, med den grånade fadren, åter till pris för hungersdöden!, Efter dessa ord fattade hon sin korg och, ianan han kunde hindra det, var hon plötsligt försvunnen i den nära skogen. Yoglingen stod såsom förstensd och om hans kärlek ännu kunnat förhöjas, skulle det skett genom denna den lidande oskuldens rörande bekännelse. Afven på hans kinder runno tårar och jemte den häftigaste lidelse bade det innerligaste medlidande bemäktigat sig hans veka hjert2. Deo otycklige tycktes icke ana det förskräckliga rykte, som rörande dem var gängse. Han ville redan skynda efter henne, ville för henne upptäcka hennes och fadrens nedriga förföljares anslag; men ban fruktade, att ånyo såra hennes finkänsliga bjerta. För ögonblicket trodde han sig icke känna företaga något bättre, än att bedja för henne — oeh det gjorde han varmt och ianerligt, i det han föll på knä. Derpå besteg han sin ett stycke derifrån buadna häst och