— da hem, — den eldige ynglingen, inseende, at ställe och tid aldrig kunde yppa sig lämpligar: för hans önskningar, hastigt, störtade fram oct till den förskräcktas fötter. . Den arma flickar skrek till vid bangs auvbick; men ännu störr var Claus: Iwings och hans kamraters förfäran hvilka nu i den ludna figuren trodde sig s mensklighetens erkefiende i lefvande gestalt och icke längre skulle qvarstadnat, om ock mar lofvat dem hela verlden, med alla dess skatter De flyktade bastigt derifrån, utan att se sig tillbaka, med skallranda tänder och betager andedrägt, genom buskar och snår. Då Rädigej imedlertid. såg, huru bhä tigt han förskräckt de hbulda barnet, kastade han hastigt af dena ludn: mössan från det skönlockiga bufvudet och sade ni torde kalla mig djerf, sköna, bulda jungfru som, sedan mina ögon i går skådade er, ickt mera lefver för annat än er allena. Förlåt de: förskräckelse, som jag nu förorsakat. Jag hörd om era nattliga vandringar till detta berg, och jag fann intet ställe lägligare, än detta, att fö er förklara min lågande kärlek. Ack, uttal: blott ett ord af hopp, ädla flicka — du af des störste konung så vänligt helsade och endast a den blinda, vansinniga pöbeln misskända rens oskyldiga Guds engel — och ingen helfvetet makt skall vara rog stark att skada dig elle motstå min kärlek, hvilken hvarken bojor elle död kunna be.egral Under denna eldiga 2potbeos, som Maria en dast till hälften förstod, hade hon dock någo återbemtat sig och svarade, ehuru änvu dar rande af ångest och fruktan: Jag vet icke stränge herre, hvad jag skal! yttra om ert säll