— Jenny Lind. Ianaw MH Lind ännu hade uppträdt i Miachen, och då blott hennes ditkomst och första ro!l (Aminas i Sömngångerskan) hunnit tillkännagifvas, var en bäjersk konstdomare firdig med en temligen omild kritik öfver hennes smsk i afseende på roller; egentligen derföre att hon — en så germanick natur — icke uteslutande sjunger tyska kompasiticner. Hon bar uppträdt sedan; och nu yttrar samme konstdomare sig nästan ursäktande öfver sina förra domslut. — Författaren till dessa raderv — säger han — :om nyligen yppat några betänkligheter öfver den svenska sångerskans val af roller, tillstår öppet, att här man en ging befinner sig midtemot benne, så svika alla vanliga uppskattningsgrunder, alla jemnförelser. Hela hennes väsende: bebaget i hvarje hennes rörelse, den enkelhet, hvsrmed hon framträder inför den på det högsta förbere3.:a allmächeten, icke som en om triumfer 5 vissad sångerska, utan som en anspråks-tös fleksa, hvilken åt en krets af bekanta, än allvarsamt, än lekfullt, anförtror de ljufvaste hemligheter, alldeles sora om bon berättade en saga af sin skandinaviske landsman Andersen, men med ord och toner, som klinga glädtigt upp, Ikt lärkdriller, gunga och kringsväfva i rymden och sedan återljuda likasom från klippa till klippa, innan de klioga allt svagare och svagare och andas sakta bort, så att man med bäfvande spänning följer de döende ljuden, under det att andlös tystnad hvilar öfver hela församlingen — allt detta är af så högst serskild art, att man måste höra det med sina egna öron, eller hålla sig beredd ait af de vanliga konstkritikerna missledas till hvardagsomdömen. Det bar gått o:s på saxama sätt. Kunde man — sade oss en utmärkt tonkonsteär i Mänchen — ybeskrifv2 det der med ord; så beböfdes icke att höra musiken; men det kan jag försäkra er: någon Jenny Lind har icke funnits förut. — Han har nog rätt. Må Catalani ha varit en låpgt mera ståtlig företeelse; rå Pasta ha mera Medea-likt återgifvit Normas svartsjuka, och Malibran utvecklat en mera sydlig färgprakt, än detta Nordens blonda, okonstlade barn — mån en djupare sångens själ bodde icke hos dem; de uppfattade ej mera genomgripande alla skiftena i ett ästande sinne, hvilket — phimmelshögt jublande — och: bedröfvadt intill dödens — utgör likasom mede!punkten för all koönstframställning. Den 3 November, då hon uppträdde i Rege-mentes dotter, blir märkvärdig i hofteaterns annaler; sedan denna teater byggdes, erinrar man sig icke någon sådan trängsel derstädes. För att kunna inrymma den skara, som redan två timmar före teatertimman belägrade portarne, borde huset ha varit dubbelt så stort.