Aftonbladet – 17 november 1846, sida 1

emot stormåsten och såg uppåt församlingen på Streckeiberget, igenkände konungen, uppkom återigen ett omätligt jubel. Alla svängde hattar, mössor och dukar och uppstämde i rörande fröjd: Vivat, Gustaf Adolf, vivat vår befriare! Victoria, Victoria! Äfven den bulda Maria närmade sig bergets öfver bafvet lutande afsats, böjde sig saligt blickande ned, utsträckte de sköna armarne, emellan hvilka bon höll rosengirlanden, den hon än höjde, än säntke med outsägligt behag; tog sedan förgätmigej-kransen ur båret och kastade bägge, krans och girland ned i hafvet. Detta märktes på det kuvgliga amiralskeppet, bvarifrån genast en båt med åtta roddare utlade. Aila förundrade sig höröfver, till des: Wittich App:lman med vigtig min ropade: Sikert kallar Hans Majestät landets öfverhet till sig och vill tala med denp, — cch med orden: vänta prest, nu skall jag sjunga din losång,, börjede han hastigt lunka utför bergei, men hade icke kommit långt, förr än värjan kom emellan de krokiga benen, C) vår hederlige Appselman, som nu var i farten, gjorde en kullerbytta af 6 famner utföre, ce säkert icke vidare behöft någon appöll til gagen, om icke hans goda stjerna så fogst, att han fallit på en lös och rjuk sandbög. Nu höjde sig ett högt skratt i församlingen och Witt:eh reste sig upp så godt han förmådde, drog värjan och sökte betjena sig al den såsom stöd, för att icke å nyo blottställa sig för en sådan skandal. Men hans möda var förgäfves; ty innan han hunnit bergets fot, hade båten återrolt till skeppet, sedan den .nedkastade kransen blifvit upphemtad, och snart höjde rid