Aftonbladet – 17 november 1846, sida 1

Ran nan med en svart björnmösssa, redan bållit sig flrag timmar gömd på Streckelberget, der, såsom man sade, den rysliga hexan i synnerhet Plägade sitt nattligt djefvulska um änge. Redan stod han färdig att, förtrytsam öfver sin fåfänga väntan, för denna gång återvända, då han kort efter midnatt hörde steg rassla i de torra löfven och snart på något afstånd såg grenarne dela sig och en svart gestali framträda, hvilken ban genast igenkände för gårdagens älskliga uppenbarelse. Nu på ort och ställe kände han sig i detta ögonblick vexelvis frånstött och händragen; från bans panna utbröt äfven ångestsvett; han tryckte sig f:stare bakom det träd, som dolde honom; ansåg hennes sku!d till hälften bestyrkt, och blickade förstulet, full af förtviflan, kärlek, asky, fruktan och förhoppning från sitt gömställe. Den sköna flickan bade icke förr beträdt den fria, månljusa bergsdelen, än bon varsamt såg sig om åt slla sidor och, då ton icke upptäckte någon, afkastade kappan, närmade sig OR några steg i den hvita, behsgliga natidrägfön och började skyffla i den lösa sanden. En kort ständ bade hona härmed varit sysselsatt, då en svart jord-åder blef synlig; hvarpå hon böjde sig ned och med tillbjelp af en knif lösbröt flera glänsande föremål, bvilka Claus Iwiag ec) konsorter ansågo för puraste guld, men Räliger, på närmare håll, g-mst igenkände för bernsten. Vid denna sysselsättning tycktes dock hennes själ taga föga eller ingen del, utan vara helt och hållet försjunken 1 föregående dagens föreställving; ty hon rec terade för sig sjelf af det faderliga poemets slut fölkarde latinska dig