Aftonbladet – 17 november 1846, sida 1

daren i gyllne rustningen sin första tyska krans, viftande öfver sitt krönta hufvud. Härvid öfvergöts Marias kind af en skön rodnad, fadren bliekade med en tir i ögat mot himlen, hela församlingen greps af djup förvåning, och Wittich Appelman stod bestört öfver hvad sig tilidrog. nyo väckt af mängdens skadefröjd, etapplade han kelt och hållet utföre berget och bade nu, jemte all denna förargelse, ytterligare obetaget, att få gå till fots en half mil utefter den höga, obanade stranden: en motion, som han på tjugo ir icke haft och som nu för hans sönderbråkade lemmar var högst plågsam. Så eslutades denna märkvärdiga dag, hvars minne, fortplantat sig till sednaste efterkommande och som här icke bordt förbigås, då derigenom den älskliga prestdottrens grymma lidande desto hastigare föranleddes. Wittieb, hos hvilken bat och glödande lidelse som sagdi höllo jemnvigt, beslöt nu uppbjuda alla medel, att så snart som möjligt utfinna skenbara bevis för den olyckligas trolldomskonster, för att således lemna benne valet emellan en smärtsam död och hans orena kärlek. Detta ansåg han ock för den bästa hämden emot den förhatlige presten, ty han tviflade intet ögonbl.ck att det skulle lyckas. Till den ändan rådg orde han samma alton länge med kyrköföreståndaren Claus Iwing och öfvertalsde bonom genom stora löften, att med flera vittnen hemligt smyga efter Maria på hennes nattliga vandringar, hvilket ännu ingen vågat, af frukten för satan och bans anhang. Tillfälle härtill erbjöd sig alltför snart; ty då Schwedler lofvat sin vän i Hamburg att med första sända ho