oo BA 0 sjelfve sakna all fintlighet att kringlista den vaksamme mjölnaren. Lyckligtvis snländer dock herr Dardanell till stället, och snart gör sig denne espiegel till styckets och intrigens spiritus familiaris. Med en aldrig hvilande, rastlös uppfisningsförmåga, knyter han den ena intrigen till den andra, besagnande s:g af alla möjliga medel — narri, skämt, list och bedrägeri — endast de leda till målet; och till sistone lyckas han äfven att kopulera de unga i en mjö!bod, sedan man i en lår mjölat ner mjölnaren, och herr baron Leyonkula öfvertygat dern2 om garska straffvärda afsigter. Stycket är af dessa groteska skapelser, som mera hafva sitt värde i en snabb konturteckning, i en effek:jagande omvexling, tokroliga öfverraskningar, än det utgör någonting afrundadt, fulländadt, harmoniskt och artistiskt helt. Liksom fisurerna i ett kaleidoskop vexla iständigt föränderliga, oreguliera bilder och förvirrande diablerier, bryta händelserna sig äfven här, utan att någonsin egentligen ordna sig till en verklig tafla, till en sann kons!produkt. Kort och godt, stycket är icke ett lustspel, utan endast en fars. Och ändock, gör man sig besvär att genomtränga de mångskiftande, brokiga situationerne, skall man derinom finna en kärra, ett icke oväsendtligt stoff till en ren och äkta komisk produkt. Och detta stoff är hr Dardane!l sjelf. Han är en msn, som ej äger nigot enda mål för sin lefnad, utom det attlefva; men som gör alla andras syften, alla andras bezär och sträfvanden till sina egna, och som således äger flera ändamål än nå;on annan. Han är ena man,som oupphörligt sätter sig utom si? sjelf och som ständigt söker stödet för sin verksamhet b. e. för sin existans i andras behof. Han är icke egois, i de fall hvarutinnan andra vilja vara det; utan endast egoist i de fall, hvariinga endra vilja vara det: hans egennytta består nemligen endast deruti, att ensamt och allena sielf vilja vara den största nsrr, i följe hvaraf alla narrar äro hans födde, afsvurne fiender. Omkring en karakter, så originel, så rigtigt komisk, skulle en gruppering af sannare humor och äkta dramatiskt värde kunnat framkallas. Det intresse, som hr Dardanell fäster vid sin person, jemte tablåernas lifliga omvexling samt dialogens lätthet, skämtets pikanta egenskap, i förening med stundom rätt iyckade allusioner på dagens tilldragelser, underhöllo imedlertid mycken munterhet bland åskådaroe, hvadan också bifall och skr.tt aflöste hvarandra under hela representationen. Man har förut mera än en gång anmärkt emot hr Blanche, att han ej ger sig tid att med mera studium och moget omdöme genomföra sina dramatiska skapelser. Utrustad af naturer med många utmärkta och lyckliga gåfvor, qvarstår ban likväl ännu alitjemt bland flygtisa utkast, ofullständiga ercquier och sceniskt styckegods. Att rulva öfver en verid af bzsrra produkter, synes till och med roa honom. Vi vilja visserligen gerna se orsaken bärtill i ett! alltför rastlöst, oroligt produktionsbegär, och hoppas, att hans synbarliga förkörlek för detslier och brist på alltid fulländad planberäkning icke måtte vara ett, hars genius verklizen tillhörande karakterslyte; men kunna i alla fall ej underlåta att här anmärka förbållandet, så mycket mindre, som denna omständighet torde till en hufvudsaklig del äga sammanhang med ett annat, icke mindre fel, eller en ofta framlysande böjelse, att liksom kurtisera folkets lägre, stundom lägsta begär. Att nedstiga äfven till de mest underordnade klasser, måla deras burleska skiftningar, teckna eländet i deras glädje och glädjen i deras elände, ivfläta i sina toflor e;enheterna i deras lif, utvecklingen af deras böjelser, seder och begrepp: allt detta är oförnekligen ett lika vidsträckt som prisvärdt fält för konstnärn, skalden och författaren; men en sak måste han likväl nödvändigt alltid erinra sig, den nemligen, att han är skyldg sin egen sångmö, att alltid bibehålla hennes hvita wvinsar — fria från hvarje fläck, aut vaka öfver, let bon icke någonsin byllar eller kan anses nylla något, som icke bör hyllas, d. v. s. icke vågot som under alla latityder af lifvet är oc örblir rått till sin ratur. Man säger att teatern är en skola. Vi tro let äfven; men i det fallet är det också krititens och förfettarnes skyldighet att tilse, det len i första banden förblir en gad skola, vi rille nästan säga en söndagsskola, i det godas och i de goda sedernas bemärkelse. Diliga kolor — eller hvardagsskolor — hafva vi nog. tan att publiken behöfver köpa sig tillfälle att ssöka dem. Nu vilja vi visserligen alldeles icke bärmed äsa, att hr Blenche prisat det dåliga — långt lerifråns men hens förlärlek att framhilla ju:t let lägre lifvets grupperingar, utan att på samna fång gissla det i dem någon gång mindre re-!4 a, kunde hkväl ganska lätt komma mången att ro, att just desse utgöra nigonting särdeles b örtr: fil gt, a!drahelst då de con awore framal!as af konstoärn och adlas af hans talang. De stora förhoppningar, som man i allmänhet i; ör si: om br Blanche såsom skriftställare för ceren, och hvilka äfven vi gerna hysa, hafvalfq öranledt oss, att fista hans uppmärksamhet p3