Aftonbladet – 16 november 1846, sida 2

TUTESEUE BP dd MID Vj SLU LUYLW, ff! v UfULI OUWORIRY Intrigen i detta stycke är i korihet öljande: Öfverste Desrosches har, i andra giftet, ingått äktenskap med Adel. Emellan henne och en vicomt de Ferriers uppstår, det oaktadt, en böjelse, som de ej förmå qväfva. Ofversten sjelf tror sig väl ha anledning tull någon svartsjuka, men, saknande verkliga bevis, beherrskar han denna sinnessvaghet. Dergmot har hans doiter i första giftet, Emrs2a, hört något af ea käörleksförklaring, som vicomten gjort Adel, i följe hvaraf hennes oro och misstanka vaknat. Icke af nyfikenhet, men af öm känsla för sia faders lugn, beslutar hon sig till att vaka öfser sin styfmors alla steg och handlingar, och blir derigenom på sätt och vis familjens skyddsande. Vicomten, utan tillfälle att träffa Adöl, begagnar sig af ett gynpsamt ögonblick att skriftligt tala om sin kärlek och begära ett möte med henne. Berörde biljett, qvarglömd af Adöl på ett bord, faller — icke 1 öfverstens, hennes mans, händer, emedan författaren ej vill så hafva det — utan i Emmas. Den steckars flickan förbluffas till den grad öfver hvad hon deri får läsa, att bon dånar, och hvilket äfven är särdeles nödvändigt, emedan biljetten endast derigenom kan på ett rätt lämpligt sätt komma fadren tillhanda; ty hvad är vä! naturligare, än att han, då han just i detsarema inträder och får se sin afsvimmade dotter, bastar till henne, undersöker pulsen och — får tag i brefvet. Sedan detta experiment lyckligt försiggått, qvicknar Emma iter till; men fadren, endast tedd af den omständighet, att han funnit biljetten hos: flickan, anser den äfven vara skiifven till henne, och buru skulle han kunna misstänka något annat? brefvet saknar ju all utavskrift. Imedlertid brusar öfversten häftigt upp — blir nära vansinnig — af förtrytelse öfver, att vicomten vågat bedja om en iåte å tåte med en så dygdesam dam som hans dotter; och mannens militäriska rättsbegrepp säger honom, att vicomten endera genast måste gifta sig med fl ckan, eler duellera med honom. Utan att någon annan har kunskap derom — än publiken, det förståg — tilihär likväl Emmas hjerta en annan, en herr Francisque Raybault. Hved skall den arma nu göra? A ena sidan kan hon vil rädda sin fars goda tro på sin äktenskap: .a lycka, men i hvilket fail hon måste upp ffra sin egen böjelser och gifta sig med viesmien; men å den andra sidan kan bon äfven upplysa fadren om förhållandet — och rädda sin körlek. Efter en kort strid med sig. sjelf. sezrar hennes dotterskärlek. V comten tog också ett raskt steg: ty för att komma ur sin tvetydiga ställning — med andra ord, ur knipan, duellen inberäknad — beslutar han sig dristeluga att ingå i det beliga äkta ståndet. Omständigheterna äro dock de. nirrars förmyndare. Uti ett samtal, rörande det vigtiga ämnet, emellan öfversten och vicomten, misstalar siz den förre i några få ord, och ur denna lilla omständighet, som här utgör begynnelsen af slutet,, utveckla sig derefier de sista scenerna, i hvilka Emma och ryttmästaren få allt hvad de önska, nemligen hvarandra, vicomten reser sin väg, Adel lugnar sig och öfversten fortfarande förblir, hvad han också under hela pjesen varit, dragen vid näsan. Komedien måste hvila på en moralisk grund. Det sb oiut rätta eller orätta är icke komiskt. Löjet, riktadt emot det förra, är ett dåligt löje; och vändt emot det sednaare ett allt för svagt medel. Komiken, angripande det som är moraliskt rätt, upphätver sig sjelf och värdet af sin verkan, då deremot det moraliskt orätta, vare sig hos individer eller i samhället, måste behandlas på ett annat sätt, måste skäras bort, med allvarets eller satirens mera afgörande vapen. Har författaren nu afsett, att med komisk effekt framställa en redlig, aktniogsvärd och god man, derföre att han, i sina heligaste rättigheter, bedrages af sin hustrus tro ech svikes af hennes lättsinniga känslor, bevisar det, att förf. ägt särdeles oriktiga begrepa, icke endast om komediens verkliga natur, utan äfven om moralens fordringar. Har han åter velat måla en trolös hustru och visa huru en sådan bör kureras, så har han nyttjat allt för tillfälliga och svaga medel; och hvarigenom man har all anledning till den förmodan, att bon snart nog torde få sig ett recidiv. Det första som en komediförfattare bör söka göra gig reda för, är komediens verkliga egenskap. Dess fält är ofantligt stort; men det omfattar icke allt. Komediens mark utgöres af det löjliga eller besynnerligt egna i olika sinnesstämningar och karakterer; men hjertat ligger ej inom dess rågång. Den äger att använda alla dessa tusentals skiljaktiga missförbållanden i den yttre verlden, som utgöra misspropo-tioner, felaktigheter, samhällslyten, misstag 0. 9. V.; men med dygder och brottet har den intet att beställa. .Dygd och brott tillhöra, såsom passioner, egentligen hjärtat, och icke sinnet — temperamentet och karakteren — och hjertat och dess rörelser kunna aldrig blifva komiska. Dessa, så naturliga som eukla och af alla goda komediförfattare praktiskt erkända, satser, synas ba varit obekanta för eller missförstådda af herr Leon Laya. i Spelet var i allmänhet temligen godt, eme