Aftonbladet – 14 november 1846, sida 2

par fört fram att stångas mot den nya tidens syftningar i allmänhet. Likväl har det flera gånger blifvit genom statistiska data ådagalagdt att de bergades tillökning fortgår i ännu större proportiop. Funnos ej faitiga i medeltiden under skrånas blomstringsperiod, likasom i forntiden? och månne väl vår tids arbetare, äfven de fattigaste, skulle vilja byta samhällsställning med medeltidens lifegna eller forntidens slafvar? — Men fattigdomen beror på en mängd politiska orszker, som det ligger i många andra samhäillsklassers interesse att skymma undan genom veropet öfver kapitalisterna och penningemakten. Sådana orsaker äro öfverdrifven beskattning, för stora stående armåer, för kostsamma hofhållningar, alltför öfverflödig embet:mannsskara, 0. s. v. — Men dermed tiga försigtigtvis både Minerva och hennes argusiska medbjelpsre; och för att förmå oss förbise den stora orsak till pauperismen, som en blick rundt omkring 0:s upptäcker i näsingstvånget och den derigenom alstrade näringslösbeten, upprepar hon äna en gång, att Näringsfrågan är på intet sätt ordnad, eller förr absolverad, än berörde ,prublem blifvit lyckligen löst, och att det är ett säkert foctum, att man nu både i Frankrike, Tyskland och flerestädes med största ifver syscelsätter sig med problemet, serdeles för natt mota den hotande kommunismen, hvilken alit mer och mer utbreder sig och för hvar däg vinner ökad styrkan Men deta de konservativas ouppbörliga hot med kommunismen är blott ett Rampspöke för da kortsynta. En så töcknig samhällsbild, com kommunisternas, år icke hotande för andra stater än sådana, der Minervas och hv.lfiskens samhbälls-idealer fianes väl skonserversden, från den gamla goda tiden. Skänk folket politiska rätiigheter och röster i lagsiftningen, så försvinner kommunismen. Låt kommuristerna få välja en eller tio !edamöter i franska depute adekammaren, och deras probiem skall falla ihop com en misslyckad pösmunk (Minerva förstår bilden). Hvad som uppehåller kommunismen nu, utgöres af de filantropiska ideer, som framträda i åtskilliga kommunistiska skrifter: men icke är det predikendet emot äganderätten; det veta pog våra konservativa fullt ut så väl com vi. Den mindre bemedlade är visst icke mindre rädd om det Hilla han äger, än den rike orm det myckna; och den förre är — utom i romanerna — icke serdeles känd för att villigt dela frukten af sitt 2rbete med den som icke har. ,Det vore illep — siger Minervas medbjelpare — am våra statsmän icke skulle hafva kommit att kasta någon blick på det ifråga,varande problemet, utan helt enfa!de!igen inbillade sig att hvad som hör tarivades vore blost negativa åtgärder, (aäringstvångets upphäfvande), men icke ea positif organisation (den der med quadratura circulin, fio-ofiska steneny och pperpetuum mobile, lika lättlösta arbetets organisation)). — I slikt fall, — heer det vidare — v,är icke svårt att förutse att den reform, som här nu är på stapeln, icke blir annat än en fnaskreform. En alltför vicker kompliment på förhand åt koaseljen, så framt den icke i prohibitismens och det föråldrades inte:esse vill utestänga räriugsribeten (de negativa åtgärderne) tilldess ait den först hunnit lösa det der olösliga problemei! Faaskreform) vore den först, om der, misskännpande principen för all industriell förkofran — srbetsfriheten — sökte dagtinga med frams:ällarne af de konservativzs omöjliga vilkor, eiler, om den, i tanka att genom en haltring på begge sidor synas gå rigtigt, ålnöjde sig att kring en prohibitif och konservatif kärna sitta ett liberalt skal. — Minerva-artikein söker ordeutligen skräma Regeringen till en dyhk overksam hehsndI ng af näringsfrågan, genom spådomen att om reormen icke utföres med det vilkor, som i Minerva häftats dervid, utan börjar med näripgsfriheten rätt och slätt, och öfverlåter den kommunistiska nötens knäckning åt den gamla sbyllans egna tänder, så torde den raöjl:gen blifva en vägvisare, som bereder kommunismen ingång i Sverigen. — Och för att ytterligare inskörpa hotet, tillägges att ;det osäkra poch anarkiska tillstånd, hvaru:i arbetsklasserna pbefinna sig genom Näåringsfriheten, är just orsaken hvarföre den politiska radikalsmen öfvergått i Franktike och andra länder till social pradikalism, d.v.s. till kommunism, samt hvarföre denna bland berörde klasser slagit så starka och vidt utgrenade rötter,, Men på det alt ingen måtte betvifla denna förskräckande v.rkan af näringsfriheten, försäkras slutligen, ait telta är en historisk sanning, eom allndeles icke kan vederläggasn. Icke just för nödvändigheten af något vederlägeningsförsök — ty för sakkännare är det öfverflidigt, och andra lemna troligen den argurd EI ENE BENEN IST INATT STENS o— EN HÄFTIG ELDSVÅDA utbröt natten till d. 26 Oktober i Braunschweig, hvarvid 23 hus lades i asks. Först kl. 6 på morgonen lyckades man att hliva mästare äfver alden. Nan hada cäökarligan