Aftonbladet – 14 november 1846, sida 1

jag förut försigtigt ådren med en hand djup sand och utmärkte för mig stället genom en step.n Nå, Gud vare evigt lo:!v ropade den rörde fadren. Han, den barmhertige, som föder korpens ungar, bar icke förgätit ossl Men ack, huru skola vi kunna dölja denna skatt för våra fiender, och huru och hvar afyttra den, för att erhålla bröd? afbröt honom den omtinksamma dottren. Att göra det i Wo!gast eller Ysedom vore oörsigtigt; ty snart kunde man upptäcka källan till vår lycka och undanrycka oss den. At på ljusa dagen och på en gånog tömma vår grufva, vore icke heller rådligt. Hvad tror ni derföre, dyre far, om jag under de månljusa nätterna efter hand gjorde det och, försedd med en skyffel, hemligt smög mig gevom vår trädgård öfver fältet och sedan i den nära skogen ? Vi få närmare eftersinna detta s:de den al!varligt stämde fadren; å!om oss endast nu betänka, att det varit Gud som så underbart beskärmat sig öfver oss, och låtom oss derför ionerligt tacka vår faderliga förbarmarel Det skedde; begge knäböjde på det kalla lergolfvet och, såsom en förklarad helig höjde den oskyldiga sina ösoa emot himlen och eftersade med vemodig hänföre!se de ord, som dea rörde fadren förestafvade. De olycklige!l de anade icke, att deras källa af fröjd snart :kulle förvasdlas till en af grymt lidande, emot hvi!ket det knappt öfverståndna endast kunde kallas en lätt pröfning. Fadren öfvervägde sedan dottrens betänkligheter, ech äfven han fann, att djupaste hemlig