Aftonbladet – 14 november 1846, sida 1

eftermiddag, då han nedlutad i ett hörn af sin eländes boning öfvertänkte detta beslut, inträdde den hulda Maria, som gått till det närbelägaa Sireckelberget, för att plocka björnbär till aftonvard, med förklarade, glädjestrålande ögon: . Gläd er, dyre far utropade bon, Post rubila Phoebus ; Herran har förbarmat sig öfver ess, kom och se här! Härvid utskakade bon korgen full af björrbär, till hälften, på bordet, och lät nu fadren på bottnen deraf skida flera stycken bernsten, hvaraf en del hade en valnöts storlek. Hjertans barn! utropade den glade fadren, i det han med tårar i ögonen slöt henne isina armear, hvarifrån kommer denna Guds välsignelse? Den älskliga flickan svsrade: Då jag i bergets sandiga springor sökte och uadansköt björnbärsriset, blef jag plötsligt varse en af vinden från sand frisopad svartaktig remna ), bvarifrån något i solen glänsande skimrad2 emot mig. Förundrad gick jag närmare, och se, älskade ar, hvad jag fann! Men detta år långt ifrån heia välsignelsen! Nej, hundrade gånger hade jag kunnat fylla min korg. Endast frukten att bli upptickt, och ännu mer längtan alt meddela er min glidje, kom mig att så snart skynda derifrån. Likväl beströdde ) Ännu i dag finner man stundom efter häftiga stormar i Streckelberget dylika, så kallade bernstenså. ror, hvaruti detta till sitt ursprung så problematiska mineral innehålles. Den svarta koljorden, i hvilken den alltid finnes, synes dock med visshet antyda dess vegetabiliska ursprung.