Aftonbladet – 13 november 1846, sida 2

röja, hvaröfver han bar en spansk, svart sidennantel. Hans hvita halsduk räckte med två åoga snibber ända ned till gördeln, hvaruti en kort, blankpolerad dolk var instucken. Bensläderaa voro äfven ef hjorthud, och på fötterna bar han stöflar med stora kragar och blanka messingssporrar. Så snart hen blef varse den inträdande, förvred han ansigtet till en vänlig griziag och skrek med hes stämma emot honom: Åh se, pastor Meissner! För att en gång besöka er gamle vän, måste pi bjudas, utan att betänka, att ni alltid är hbjertligt välkommen! dock, afbröt ban sig sjef, kan jag icke försänka, Om ni verit något missnöjd med mig. Jag står sedan någon tid i skuld hos er; och Gud skall veta, käre vän, att krigets olyckor gjort för mig omöjligt alt sfbörda den, men nu, då vi något hemtat oss, var min första tanke på er. — Kom närmare, bäste vän! J:g bar hör!, att mina skrifvare levererade er naturaliepersed!arne i dåligt skick, t, ex. sjuka får och sviogeluppblandad rig. De äro derföre straffade, ceh jag anser för mia pligt, att för er förlust lemna penningeersättning. . Och härvid förde han pastorn till ett bord; hvearpå blanka guden lågo uppstaplade. Denne kunda af förundran och bestörtning öfver herr direktorns hastiga nediåtenhet och frikostighet icka framföra ett ord, uten nöjde sig med att sryka åt sig penningarne, göra en stum bugning och sedan fatta batten för att gå. Väntal, ropade Wittich. Hvarthän? är ni ännu ond? sätt er, kära pastor. —Ena andlig man bör kunna meddela goda råd, och sådana