Aftonbladet – 13 november 1846, sida 1

nader, låg hela byn i aska). Fiån spetsen af det höga framskjutande Streckelberget varskoddes hyn af en väktare om fiendtliga anfall, då nvar och en flyktade antingen på båt eller i närmaste skog. Så stort var eländet vid denna tid, då Abraham Schweidier var pasor i Coserow. Men långt ifrån att härigeasom nedslås och förlora förtröstan på den Högstes bistånd, bar han krigets atla olyckor och fasor med obeskrifligst hjeltemod; uppsökte ota med egenilifsfara sina flyktade och skingrade får i skogar och bergsklyftor, tröstade och förrättade dagligena böna med dem; kortligen, visade sig i allt som en rättskaffeas sjilasörjare i denna tröstlösa, bedröfliga tid. Men, ehuru djupa sår ödet tillfogat honom, återstod dock hans annalkande ålderdoms högsta fröjd och hans förhoppningars skönaste mål, hans dotter Maria, en flicka af hela nejden med rätta kallad skönhetens blomma, som genom sitt älskliga behag och sitt ädla, oförderfvade bjerta kom nit honom att, om icke glömma, dock med tålamod bära, icke, blott den tidiga för:usten af en älskad maka, utan ock andra ödets hårda slag. Sällsam var den uppfostran, som han gaf depna sin älskliog. Pedantisk, såsom alla den tidens lärde, hade han ända till trettioåriga krigets utbrott, till år 4627, då han ännu lefde i en yttre lugn ställning, icke spart någon möde2, att i det hulda barnets minne inprägla alla Donati språkreglor och hade verkligen huanit så långt, att han under de långa, ensliga vinteraftnarne, till sin obeskrifliga förnöjelse, kunde med henne explicera Horatius och Virgiljus. Sundom tjenade ock Hans Sachs, eller någon annan må