Aftonbladet – 11 november 1846, sida 2

lakejen och gick att tala med zigenaren, som väntade henne vid hotellets port. — Madame, sade han, den unge, okände adelsmannen, med hvilken ni har dansat under större delen af aftonen, är densamme, som tillskrifvit er de tre biljetterna, hvari han förklarat er sin kärlek. Presidentskan bad att få närmare upplysning, men spåmannen hade försvunnit bland de oräkneliga ekipeger, som höllo utanför porten. Man måste afstå från att få reda på honom. Genomstel af kölden, sammankröp den unga damen i ett hörn af sin vagn, darrande och huttrande. Då hon gick till sängs, kände hon en brännande feber, som hindrade henne att insomna förrän långt efter dagningen. När hon åter vaknade, hade febern någorlunda mirskats, men hon hade ej styrka att resa sig upp. Den förkylning, hon om natten hade ådrsgu sg, hade åstadkommit ett slags stelkramp, som förlamade alla hennes lemmar. Hon erfor en oerhörd smärta, då hon ville vända sig, för att ringa på Miette; plågad af den rysligaste hufvudvärk, förmådde hon icke ens upplyfta hufvudet; hon trodde sig nu vara dömd att för alltid ligga i en och samma ställnirg. Presidentskan var, med ett ord, offer för denna på en gång ohyggliga och löjliga åkomma, som kallas Torticolis. Så snart hon fått denna sorgliga öfvertygelse; väpnade hon sig med all den stoicism, hvsraf hon var mäktig, och efter många besynnerliga vridningar, hvartill lyckligtvis ingen annan än Gud var vittne, lyckades hon att få tag i klocksträngen.li