Aftonbladet – 10 november 1846, sida 2

äktenskapskontraktet. Han såg så glad och lyeklig ut, som om han på allvar ingått äktenskap med detta sköns, älskvärda barn. Men snart aftogo hans krafter, och när presten hunnit läsa välsignelsen öfver det nyvigda paret insomnade brudgummen luznt, i skötet af tillintetgörelsen, som hittills varit hans gudomlighet, eller åtminstone det, hvarpå han trott. Vi skola hoppas, att denne redlige man med någorlunda nåd upptogs af Allherrskaren, och att han icke dörades till de eviga plågorna, för det brottet att bafva varit dygdig, utan att tro på dygden. Då Mercelle SAudiffet, den knappt sjultonåriga enkepresidentskan, blef oberoende, fortfor bon att vara dygdig och ärbar. Men hennes karakter hade betydiigt förändrat sig och bon Ombytte snart både smak och tycken. Den exaltation, som förmått henne att i klostret visa sig så gudfruktig, tog snart en helt oika riktning. Marcelle hade blifvit icke så litet romanesk och nyfiken på ovanliga och onaturliga äfventyr. Detta endast kan tjena till förklariog buru hon kunde mottaga den okändes båda första biljetter, utan att taga för afgjordt det de voro skrifva af en gatning. Nödvändigheten att ständigt förbifva ogift, hade kommit henne att inse en annan nödvändighet — den nemligen, att utan något manligt beskydd slå sig ut i verlder. Hon hade således icke varit enka i mer än halftannat år, förrän hon skaff:t sig färdighet i alia de kroppsöfningar, som annars uteslutande tillhöra mannen. Vi måste tillstå, att naturen hade, under alla dessa bemödanden, på ett beundransvärdt sätt underlättat konsten. På jagt var den unga presidentskan den aldra skickligaste att rida i sträck, och hon hade icke sin Like i fråga om att simma med behag och skicklighet. Hvad dansen angick, hade ryktet om hennes skicklighet i denna konst lupt genom hela Frankrike och kommit ända till Versailles. Det var således icke underligt, att Marcelle var, sedan ett halft års tid, med på alla baler