Aftonbladet – 7 november 1846, sida 1

Theodor uppdrog plånboken ur sin ficka oc lemnade den åt Gustaf, som öpphade den, fö att öfvertyga sig att ingenting var bortkomme derutur. — Rätt bra, sade han, sedan han slutat sj undersökning. Men detta är icke nog. Ni må ste skriftligen erkänna, att jag kommit öfve er i det ögonblick då ni stod färdig att far: öfver gränsen med den summa som ni från: stulit mig. d — Jag skulle underteckna en sådan klaring? ... Aldrig! —— Som ni behagar. Och Guste. närmade sig till spiseln, utmed hvilken ett klocksnöre hängde. 5; — Hvad ämnar ni göra? frågade Theodor, hvars blickar ångestfullt följde alla hans mot ståndares rörelser. o— Någonting mycket enkelt, svarade denne. Vi befinna oss ännu i Frankrike, min herre. Denna by är sannolikt försedd med en fredsdomare, en mär, gensdarmer och dylikt. Jag låter genast arrestera er som tjuf och återföra er till Paris, der ni får tillfälle till en noggrann förklaring inför domstolen, så vida ni icke vill förvärra er belägenhet. Med ena handen höll Gustaf i klocksträngen, med den andra pekade han på ett bord, der skrifmaterialier funnos. Här var intet val; Theodor måste underkasta sig den svåra befallningen. — Jag är nöjd, sade Gustaf, i det han emottog Theodors skriftliga förklaring. Oeh nu — ännu ett ord. Ni har, genom edra förförelsekonster beröfyvat en svag qvinna sitt stöd, sitt