Aftonbladet – 5 november 1846, sida 1

nattsäck inppacka skorpor, en pastej, en butel maderavin, några foulardnäsdukar och ett pa! tofflor. Alla dessa tillredelser göras med en skyndsamhet, som bevi:ar att afresans timma är nära för handen. Det är lätt att af Gustafs ifriga min sluta, att det är han, som skall begifva sig på resa, — Ack, min Gud! jag har glömt instruktio. nerna, som jag skulle lemna min korrespondent i Lille, ropade han. — Jag har tänkt för dig, den gången, svarade Theodor i det han räckte honom ett papper. Jag har afskrifvit dem, och det med min aldra vackraste stil. — Du är tokig, Ccsarine. Hvad vill du jag skall göra med hela denna massa af matvaror? — Nätterna äro så långa, då man reser, min vän! — Det är sannt; men i alla fall så reser jag ju icke till Indien. — Goda Cezarine!... det syns nog att det är första gången jag lemnar dig. .— Se så, lugna dig. Jag lofvar alt vara här igen om tre veckor, aldra sist. — Tre veckor! — Det är tre sekel för en hustru. — Och för en vän, tillade Theodor, skryrataktigt. — Stackars mina vänner! Tron j då att det kostar mindre på mig att aflägsna mig från er?... Men affärerna hafva sina fordringar, som man får underkasta sig, vid straff att köra omkull på vägen till rikedomen. — Behöfver man då vara så rik, för att vara lycklig? frågade Taeodor, i det han med Cesarine vexiade en betydelsefull blick. — En teaterfras, min käre Theodor! sade Gustaf. Jag anser kärleken som ett mycket ömtåligt barn; medlet att försäkra sig om ett längre qvardröjande af: densamme, är att förskaffa honom alla upptänkliga beqvämligheter.