Aftonbladet – 5 november 1846, sida 1

ee OOOSVJkKMKJJÅKL MMM Denna förmodan, den sannolikaste af alla, var, i och med detsamma, den förfärligaste för Gustaf. Också gjorde han oerhörda ansirängningar för att finna en mera lugnande förklaring. Ehuru han ganska väl visste, att hans minne icke bedrog honom, började han åter sina noggranma eftersökningar. Han vände ånyo u och ned på sin rosväska, sin kappsäck, ja — till och med på nattsäcken; han kände och trefvade öfver hela kroppen och vände ut och in på alla fickor. Ett oförsegladt bref föll ur en af bröstfickorna på rocken. Han öppnade det och igenkände Ccsarines stil. I början genomögnade han mekaniskt några rader, sedan väcktes hans uppmärksamhet allt mera, Hans händer darrade och vredens rodn:d uppsteg på hans ansigte. Sutligen blickade hen på rocken, som han bar på sig, och ropade: — Allt är förklarad! I sia brådska hade han vid afresan tagit Theodors rock. Hvad brefvet angick, var det af följande innebåll: Ni är lycklig, Theodor; åtminstone säger ni det, och jag har behof af att tro er. Blotta stanken på er sällbet kan hjelpa mig att förpdraga den belägenhet af grymt och oupphörligt tvång, som min egen svaghet beredt mig. Att i hvarje ögonblick beveka mina blickar och ord, att låtsa kallsinnigbet, eller åtminstone likpgltighet för den, hvars blotta åsyn kommer mitt hjerta att klappa, at fördubbla uppmärksamheten och tillgifvenhetsprofren mot denne man, hvars rättigbeter skulle, vid den aldra ;minsta skymt af verkliga förhållandet, förpvandla honom till en obeveklig domare — yattar ni väl, Theodor, känner ni väl en lott, som kan vara förfärligare, beklagansvärdare än min? — Och sådan är dock min nuvarande belägenhet. Och ändå får jag skatta mig lycklig, mär mina lögner, påkallade af nödvändigheten,