Aftonbladet – 5 november 1846, sida 1

— Se så, herr filosof, kom och bjelp mig tillsnöra kapp:äcken här. Sedan Gustaf öfvertygat sig om att han ingenting glömt, lät han nedbira kappsäcken, nattsäcken och resväskan i sin kabriolett. Derefter såg han på sitt ur. om Åck, min Gud! utropade han. Halffyra! Jag har ingen minut att förlora, såvida jag ej vill komma sedan diligencen afgått. I sin ifver bemäktigade han sig den första rock han på soffan fick tag uti, omfamnade och kysste Cesarine, tryckte Theodors hand, sprang att kasta sig i åkdonet och gaf drängen befallning att köra allt hvad köras kunde. Samma dag om aftonen satt Thedor instängd i det lilla prydliga rum, som han i Gustaf Dutillets våning innehade. Han hade satt sig vid fönstret och höll sina blickar oafvändt riktade på himlen, och det med en synnerlig ihördighet och uppmärksamhet. Det som han sålunda betraktade, var solen, hvilken nu nedgick på horizonten, redan till hälften beslöjad, purpurfärgande ännu med sina strålar de litta grupper af moln, hvilka trängde sig omkring henne, liksom för att säga benne sitt sista farväl. Den gyllne skifvan försvann snart belt och hållet; tillika med den bleknade och slocknade gradvis all denna glans, hvarmed himlen nyss hade prålat, och Theodor, som nu började andas lättare, utropade: -— Andiligen har du nu gått till hvila! — Hvi kan jag icke säga detsamma om allt folket här i huset? Derefter uppfenn han plötsligt ett nytt medel. att stilla sin otålighet; han stingde fönstret, påtände lampan och stack handen i sin ficka, sägande: : — O, mitt bref, milt dyra, älskade bref! jag vill genomläsa dig ännu en gång och beticka dig med kyssar. Du ensam kan ega makt att öra mig känslolös för väntans marter, !