Aftonbladet – 3 november 1846, sida 2

bruna hår, på händer och armar. Fru v. W. ville hjelpa henne — men hon afböjde det. — Denna enda gång vill jag vara min egen kammarjungfru, sade hon med ett matt leende. Jag klädde mig alltid sjelf den tid, Mauritz först började älska mig — men då gick det fortare än nu. Och verkligen tycktes alla hennes krafter vara uttömda. Hon måste under den hemska toaletten göra långa uppehåll, och hennes utseende syntes undergå en märkbar förvandling. Ögonen blefvo lifligare, men skarpare, och en besynverlig ryckning vanställde ibland hennes anletsdrag. — Tag bort skrinet, sade hon, knappt hörbart, och föll tillbaka mot kuddarna — tänd ljusen i lystrerna — det är mörkt. Skymningen hade ej ännu fullt inträdt, och Sigrid var eljest ömtålig för skenet från en ensam lampa. Fru v. W. förskräcktes och tackade Gud, när Mauritz inträdde. — Likfärgen bade redan börjat utbreda sig öfver hennes ansigte, och juvelerna tycktes hånfullt kasta sina kalla strålar öfver denna, ännu i förgängelsen, så sköna bild. — Himmel, hvad vill detta säga! utropade Mauritz ångestfullt. Sigrid var ju bättre i dag, då jag lemnade henne, och nu — Sigrid — min Sigrid, hur är det med dig? — Bra, som du ser, min älskling, sade hon sakta, och räckte honom sin kalla hand — jag bar just för din skull smyckat mig, emedan jag härom dagen hörde att du önskade det. Sätt dig nu här — eller vänta — tag fram ur lönnrummet i lilla ebenbolz-schatullet på